Den här vintern
stannar jag inne
och eldar
och klättrar i
Livets Träd...
Och kommer jag ner igen kanske vi ses till våren...

Nu var det länge sedan jag såg henne, hon är i Nice hos sin dotter och kom inte hem till sin födelsedag som hon brukar. Hon blev 82 i år. När jag ser henne ska hon få en av de där stora rosa rosorna hon älskar.
Vi har bott i huset i 12 år. När vi var nyinflyttade blev jag ofta inbjuden på ett glas cognac och en pratstund. Hon spelade fiol på den tiden, och rökte cigarr. För det mesta gick hon i sin bordeauxröda sidenmorgonrock om kvällarna och det var viktigt att inte ringa på vid fel tillfällen.
- Klaarah! Du vet jag alltid sova middag alltid mellan femm och schu!
Ibland har jag blivit sittande i hennes skinnsoffa i timmar för att höra henne berätta om Bulgarien. Hennes Far var konstnär och levde ur hand i mun, men döttrarna skulle studera. Hon skulle bli tandläkare. Folk har alltid behov av bra tandläkare, sa han.
Bra konst däremot, kan alltid diskuteras. Medan folk diskuterar svälter man ihjäl, sa han. Och i jämförelse är det kanske inte lika lönsamt att bedöva, dra ut, göra nya bryggor och byta ut gamla fyllningar på duk, så att säga.
Hennes Far var bohem. Om han bara hade en enda sedel kvar, gick han till den finaste krogen och beställde en öl och tände en cigarett och funderade på nästa steg.
Hon kom till Sverige i början av 70-talet och har fortfarande kvar alla sina patientkort.
Ibland när jag kommer hem står det travar med gamla anteckningsböcker, pärmar och förlegade upplagor av Fass utanför min dörr. Hon menar att det kan vara bra för mig att ha allt det där som hon haft så stor nytta av. En gång fick jag en vit gipskatt som skjöt rygg på en svart träplatta, en gammal korgstol med solfjädersrygg och diverse andra tillhörigheter som hon rensat ut genom åren.
Det är länge sedan jag såg henne nu. Augusti kanske. Hon hade varit på en kurort med lerbad och druckit litervis med vatten. När hon kom tillbaka ställde hon Rullatorn utanför sin dörr som vanligt. Jag ringde på med en bit morotstårta på ett fat. Det tar sin tid innan hon kommer till dörren och försiktigt frågar vem det är. Men den här kvällen kom hon inte. Jag öppnade brevinkastet och ropade. Inget svar. Jag ropade igen och efter en lång stund hörde jag hennes milda stämma inifrån sovrummet.
- Klaaaarah...
När jag insett att hon inte kunde ta sig till dörren var det bara att ringa efter låssmeden. När de äntligen fått upp dörren hittade jag henne på golvet vid ena långsidan av sängen. Hon skulle sträcka sig efter telefonen och föll på sidan mellan vägg och säng. Och där blev hon liggande. Hon var yr och hade tappat tidsbegreppet.
- Klaaarah, kvart över schuu redan???
Hon gissade att det hade ringt vid fyratiden. Och inte hade hon sovit middag.
Efter en snabb kontroll på akuten konstaterades att hon klarat sig undan med ett par blåmärken och en liten chock. När vi satt i hennes vardagsrum som vanligt igen ville hon först inte äta kakan, men efter en stund gick den ner och hon blev sitt vanliga jag igen, entusiastisk och vänlig med en uppsjö av kolorerade minnen från åren i italien, alla älskare, oförrätter och lyckorus i en salig blandning.
Efter den dagen har jag tagit för vana att titta till henne dagligen. En gång när jag varit mer upptagen än vanligt och inte sett henne på ett par dagar, mötte jag henne i trapphuset nere vid entrén, hon såg allvarligt på mig och sa:
- Klaaarah varför du inte varit hos mej eh??? Jag kunde ligga med Döden du vet...
Hoppas jag får se Henne igen innan den dagen kommer...