När det är så här mörkt, och lite ruggigt, är det underbart med vatten.
Varmt vatten. Det är verkligen lyxigt att bara vrida på kranen och spola
upp ett stort, varmt bad och krypa ner och njuta.

Jag har varit uppe tidigt idag igen. Knåpat hela dagen med de där 28
krumelurerna. Sida upp oh sida ner. Det är bra med dead-line, annars
skulle jag förmodligen aldrig bli klar. Nedräkningen har börjat. Fyra
dagar kvar. Och nu är det snart dags att sova några timmar igen. Jag
jobbar intensivt i korta intervaller, och sover däremellan och tar ett
och annat bad när jag blir frusen och stel. Egentligen vore det bra med
lite frisk luft också. Promenader heter det visst... jag är inte så bra på
det, men snart är det nytt år så jag kanske ska önska mig att få bli lite
bättre på att gå ut...

Precis som Paulo Coelho skriver i sin bok Vid floden Piedra
satte jag mig ner och grät, kände jag idag när jag vaknade.

Så här skriver han (sidan 139):

"Den här natten upplevde jag en enorm frid. Vid ett tillfälle
kändes det som om jag var vaken, fast jag fortfarande låg
och sov. En kvinnlig närvaro lyfte upp mig i sitt knä, och det
var som om jag känt henne mycket länge, för jag kände mig
trygg och älskad".

När jag vaknade var det i sällskap med en stor Frid som
gjort mig sällskap under natten. Fastän jag sov, kändes det
flera gånger som om jag var vaken; som om jag både kunde
sova i min säng och samtidigt vara vaken i en annan dimension.
En lugn närvaro omslöt mig, och det kändes som om jag
var på besök hos en mycket nära och gammal Vän.
Jag kände mig trygg, glad och mycket kärleksfull...

Den här Friden har följt mig som en varm skugga ända sedan
jag vaknade, och Tacksamheten över att jag kan känna så här
sitter strax bredvid och ler bakom min rygg...