Idag rensade jag ut en massa gamla filer i min PC; artiklar, reportage,
porträtt och sånt. Av någon outgrundlig anledning hittade jag Office-
paketet och tänkte att kalkyler ska jag inte hålla på med här längre;
sagt och gjort så åkte hela rasket i papperskorgen tillsammans med
en massa annat skräp. Men när jag skulle öppna ett dokument ett
par minuter senare kom det upp en liten retlig skylt som sa: Det här
går inte! Finns inget Winword.exe att öppna med! Och efter en kvart
på nätet insåg jag resultatet av min städiver - Office-paketet innehåller
själva nyckeln som man öppnar dokumenten med.

Oupps!

Nu några timmar senare när jag fått expressleverans med Office-
2000 och kan öppna mina filer igen, slår det mig att gamla,
övergivna datorer kan ha stora hämndbegär, precis som en del
människor drivs av lust att ge igen och visa att dom minnsann...

Jag ska nog bry mig lite mer om min gamla kära "skrivmaskin"
och inte bara hållas med min Nya Kärlek Mac!

Livet är bra spännande...

För mig har det här med närvaro blivit allt viktigare.
Jag kan minnas många gångeri mitt liv där jag varit
någon helt annanstans i mötet med en annan människa.

Jag har aldrig varit hemma hos mig själv förrän nu!

Jag har oroat mig över olika saker och min inre dialog
har varit så stark att den dränkt mötet med den andra
personen - jag har varit någon helt annanstans så att säga...

Jag har helt enkelt varit borta större delen av mina dagar!

Idag är det inte så längre. Jag har lärt mig att stänga av
mina egna tankar och kan låta uppmärksamheten rikta sig
till mötet istället - det är ju en enorm skillnad...

Ljuset har varit tänt men jag har inte varit där!

När jag tänker efter tror jag att det är närvaron som vi
lägger in i våra möten, som följer oss när vi skiljs åt sen;
jag får med mig något som jag tidigare helt gått miste om...

Självupptagenhet kan vara väldigt tyst och osynlig!

Att rikta uppmärksamheten till situationen här och nu,
ger en fantastisk känsla - det kan väcka alla känslor
och det är nog därför jag stängt av tidigare...

Förut gjorde det ont att känna - idag är det tvärtom!

Att vara känslomässigt närvarande betyder att jag kan
lyssna utan att gå in. Jag behöver inte alltid trösta, det
kan räcka med att jag finns där och lyssnar...

Att tycka synd om kan vara väldigt förnedrande!

Det här med att trösta och ge råd och tycka synd om
andra kan bli väldigt begränsande också; att vara där och
finnas är oändligt mycket starkare...

Om jag vågar vara med mig själv - vågar jag se dig också!

Visst, ibland vill vi bli tröstade och trösta och det
behövs också, givetvis. En kram och stillheten som
uppstår i närheten mellan två varelser med öppet Hjärta...

Om jag är hemma hos mig själv - då är det mig du möter
och inte någon annan...

Idag när jag kom ner i soprummet låg Bo Bergman där
"Hjärtat ska gro av drömmar" - utgiven av Albert B. 1968.

Jag stannade en stund bland tomflaskor, gamla tidningar
och kaffesump och läste:

"Hjärtat ska gro av drömmar,
annars är hjärtat armt.
Liv, ge oss regn som strömmar.
Liv, ge oss sol och varmt.
Så blir det ax omsider,
och med ett tack till allt
gå vi mot skördetider,
vemod och vinterkallt".

Jag fortsätter att lugna ner mig, njuta och toffla runt här hemma.
Snart börjar Livet utanför boet igen och det känns skönt att
bara vara. Har försökt skruva ihop en futon idag, men det fattas
två grejer. Ska gå till Järnhandeln i morgon och göra ett nytt
försök. Ett litet uppdrag, sen åker tofflor och skynken på igen...

Efter en liten resa känns det skönt att vara hemma igen
och ligga på rygg en stund och kotemplera lite över hur
fantastiskt Livet är... hmm undrar hur den Goda Morgonen
kommer att se ut... zzZZZZ...