Det pirrade i magen när Sven-Gunnar gick uppför trapporna till första våningen. Allt var tyst och stilla men en ovanligt stark känsla av att det här inte var en vanlig Så-Tråkig-Så-Klockorna-Stannar-natt gjorde honom sällskap. När han passerade dörren till svit 72 på tredje etaget stannade han tvärt.
Han hörde röster.
Två röster!
Han la örat mot dörren och lyssnade noga. Vem i hela friden pratar spanjoren med tänkte han och erinrade sig att mannen checkat in ensam för en dryg vecka sedan. Mycket bagage. Sven-Gunnar hade gjort en noggrann inventering av sviten och funnit att spanjorens plåtväskor innehöll kamera- och ljudutrustning samt flera, platta, vadderade fodral med diverse ultramodern datautrustning.
Det retade Sven-Gunnar att han inte begrep ett ord spanska och språkkursen han funderat på tidigare den här kvällen gjorde sig påmind igen. Satan också tänkte han och fiskade upp block och penna ur bröstfickan och försökte skriva ner det han hörde för att titta i ett spanskt-svenskt lexikon senare.
Den andra rösten var mörk och hade en annorlunda klang som Sven-Gunnar hade svårt att tolka. Manjana skrev han. Konjo madre sa spanjoren.
Aktiviteterna i Sven-Gunnars småländska flintskalle ökade markant.
Hur i glödheta småland kunde två personer befinna sig i Svit 72 utan hans vetskap???

När spanjoren ringde och bad om öl och mackor sent en kväll för tre dagar sedan hade Sven-Gunnar inte reflekterat närmare över beställningen. Men nu insåg han att den var avsedd för två personer. Och nu minns han också att det stod två stolar framför skrivbordet i Vita Salongen där spanjoren satt och arbetade. Jo wörk lejt sa han. I´m making a movie sa spanjoren. For the cinema you know! Men Sven-Gunnar förstod inte vad sinnema betydde förrän igår kväll när han såg spanjorens bild i båda kvällstidningarna och läste att han var var i Stockholm för att spela in sin kommande film. Och nu kom han ihåg att han sett två halvfulla glas på skrivbordet där han ställde ner ölet. Ett framför den tomma stolen.

Sven-Gunnars småländska hjärna gick på högvarv och för att höra bättre lät han överkroppen vila tungt mot dörren. Ingen hade vare sig sökt eller besökt spanjoren den här kvällen. Och den andra rösten kom inte ur högtalartelefonen. Spanjoren hade inte begärt någon linje och utan receptionens medverkan var det dessutom omöjligt att ringa ut eller ta emot inkommande telefonsamtal.
Sven-Gunnar stod som klistrad mot dörren. Hjärtat bultade och han var torr i munnen av upphetsning. Vem talade spanjoren med? Inte en kotte hade gått vare sig ut eller in genom porten på hela kvällen. I alla fall ingen som Sven-Gunnar Nordin hade sett. Plötsligt tystnade samtalet. Och när dörren helt oväntat öppnades föll den trettioåttaåriga något överviktige nattportiern handlöst in i svit 72 och blev liggande på mattan en kort stund innan det svartnade för ögonen och medvetandet försvann...

Del I och framåt