Alla inlägg under februari 2008

Av klara - 29 februari 2008 12:44

Fick ännu ett mail med info. ang det projektarbete jag gör just nu...Barn litar på sina föräldrar! Skriv gärna kommentarer om era känslor och erfarenheter i de här frågan.

MITT I MÅNADEN 

Det är oerhört viktigt att vuxna som utreder barn i riskmiljöer vet vad de gör, säger Christina Citron, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatrin Stockholm läns landsting. Hon har mycket lång erfarenhet av att arbeta med misshandelsfamiljer och familjer där det förekommer sexuella övergrepp.


Ylva Berlin/LTF

Tänkvärt: Rädda Barnen har undersökt polisrapporter om kvinnomisshandel i Linköping där 72 barn var inblandade. Endast 20 av barnen kom till socialtjänstens kännedom.

Så varför ber inte barn som växer upp i svåra miljöer andra vuxna om hjälp?

- Familjerna är slutna, ingen pratar om vad som sker, så det är förståeligt om barnen har svårt att uttrycka vad de har varit med om.

Dessutom är det vanligt att barn i svåra situationer dissocierar, det vill säga stänger av delar av sin upplevelse, som blir fragmenterad och svår att återge. Barnen blir osäkra på vad de varit med om och extremt lyhörda för hur andra vuxna tar emot det som de kan vilja berätta.

- Det är därför det är så viktigt att vuxna som utreder barn i riskmiljöer vet vad de gör, säger Christina Citron. Hon har mycket lång erfarenhet av att arbeta med barn i misshandelsfamiljer och i familjer där det förekommer sexuella övergrepp.


Missar barnen

Att uppleva att mamma blir misshandlad av pappa eller styvpappa, är mycket svårt att bära. I misshandelsfamiljer räknar man dessutom med att i ungefär hälften av fallen får även barnen stryk. Det finns också en ökad risk för att åtminstone döttrarna utsätts för sexuella övergrepp.

Polis och sociala myndigheter missar ofta barnens situation. Man tycker att det får räcka med att anmäla och utreda våldet mot kvinnan. Det kan bero på att det är ont om tid, eller att det är jobbigt att inse hur illa barn kan ha det. För att barnen inte ska förlora tilliten till vuxenvärlden, så är det viktigt att samhället sätter ner foten och markerar att alla former av våld är fel.

I misshandelsfamiljer kan kasten mellan närhet och våld vara mycket snabba. När mannen ångrar sig, så hoppas och tror kvinnan att han ska ändra sig. Barnen får uppfattningen att det är så här man ska leva tillsammans och det sätt man visar kärlek i en familj.

- Man pratar inte om hur man har det. Barnen får dra sina egna slutsatser. De kan vara rädda för att mamma ska dö eller att de själva ska dö. De blir överväldigade av en massa känslor de inte kan sortera, vilket kan leda till en diffus ångest, förklarar Christina Citron.


Värd stryk

Om den vuxna inte söker hjälp och tar sig bort från våldet, så kan barnet känna sig uppgivet. Det tycker oftast synd om mamman och försöker hjälpa henne, men om det misslyckas, kan barnet identifiera sig med pappan och hans tänkande. "Hon har gjort fel och är värd stryk". Förhållandena kan föda ett förakt för den svagare, i första hand mamman, och för svaghet i allmänhet. Barn som växer upp i våldsamma familjer, får ofta uppfattningen att den starkaste bestämmer och att det gäller att klara sig själv.


Något hemskt kan hända

Christina Citrons erfarenhet är att våldet är hemligt för alla utanför familjen. När det gäller sexuella övergrepp, så är det något som sker än mer i det tysta.

- Det är en hemlighet mellan förövaren och barnet, som gör att barnet i regel håller tyst.

Barnet kan även vara hotat till tystnad - ingen kommer att tro på det, eller så kommer något hemskt att hända om sanningen kommer fram. Mamma kan till exempel bli arg eller ledsen och pappa hamna i fängelse. Barnet kan också hotas med att något hemskt ska hända det, eller någon som står barnet nära. Ett litet barn ser upp till sina föräldrar och kan inte tänka sig att de kan göra fel. Ju yngre barnet är, desto mer litar det på den vuxna.


I underläge

De sexuella övergreppen inleds ofta före skolåldern och barnet vänjer sig vid att det ska vara på det sättet. Det är i underläge, både fysiskt och psykiskt. Små barn saknar dessutom ord för att uttrycka det som sker.

Barnet känner att något är fel, men tror att felet ligger hos dem själva. Känslan är djup och ger starka skuld- och skamkänslor. Det kan ha en upplevelse av att vara ond, ful och äcklig. Självuppfattningen kan leda till destruktiva handlingar, som att skära sig eller bli socialt utagerande.


Vuxna värjer sig

Du säger att det är svårt att upptäcka om barn utsätts för sexuella övergrepp och misshandel. Hur ska man som utomstående kunna hjälpa de här barnen?

- Först och främst måste man vara öppen för att barn kan fara illa. Många vill eller orkar inte se det. Vi värjer oss mot att vuxna kan skada barn, och än värre att det kan handla om en förälder, som ska skydda sitt barn. Om ett barn verkar må dåligt är det viktigt att på ett så naturligt sätt som möjligt fråga om våld och övergrepp förekommer i familjen. Mindre barn kan säga saker och ting rakt upp och ner. Mamman eller någon annan närstående kan höra det och söka hjälp. Då gäller det att bemöta dem på rätt sätt. I andra fall kan det ta lång tid innan sanningen kommer fram och berättelserna blir då otydliga.


Vad tycker du om att oerfarna socionomer utreder svåra familjeförhållanden?

- Det är ojuste att ge sådana uppgifter till nyutexaminerade, som saknar erfarenhet. Att utreda misstankar om att barn far illa, kräver gedigna kunskaper, lång erfarenhet och träning i att tala med barn om svåra saker. I annat fall kan situationen bli kränkande för barnet och dess säkerhet äventyras.


Vad kan man göra åt den ondska vissa människor utsätter sina barn för?

- Det onda som skett kan inte göras ogjort, men vi kan däremot hjälpa barnet att bearbeta det de varit med om. För att minska risken för ett upprepat beteende, så är det viktigt att gärningsmannen får professionell hjälp.


Vad tycker du om det skadeståndsansvar den förra socialdemokratiska regeringen lade på staten, i de fall där barn som bevittnat familjevåld ska betraktas som brottsoffer?

- Skadeståndsansvaret bör ligga på gärningsmannen. I de fall där det inte går att få ut några pengar, så måste samhället ta över. För att markera rätt och fel, är det viktigt att den som utövat våldet också blir ansvarig för skadeståndet. A


Fakta/Barn och familjevåld :

* 7-8 barn dör varje år efter våld i hemmet

* 10 procent av barnen har någon gång sett våld i hemmet, hälften av dem flera gånger

* 8 procent har själva blivit utsatta

* 16 procent av tillfrågade över 16 år har misstänkt att barn de känner har blivit slagna eller utsatta för sexuella övergrepp i hemmet

* 48 procent av dem har inte anmält de misstänkta övergreppen

Källa: Rädda Barnen och Kommittén mot barnmisshandel, kriminolog Mikael Rying

Ylva Berlin/LTF

Torsdag 10 maj 2007 03:05

ANNONS
Av klara - 29 februari 2008 12:33

Här är en Dokumentation från Vänsterpartiets hearing om vårdnad, boende och umgänge från den 29 april 2005 i Riksdagens förstakammarsal.

Det är faktiskt mitt liv det handlar om!


Innehållsförteckning

3 ”Utdrag ur FN:s konvention om barnets rättigheter” och ”Brev till Dig från en tioårig pojke”

4 ”Det är faktiskt mitt liv det handlar om” – en inledning

3 ”Utdrag ur FN:s konvention om barnets rättigheter” och ”Brev till Dig från en tioårig pojke”

4 ”Det är faktiskt mitt liv det handlar om” – en inledning

7 ”I bästa fall kvalificerade gissningar” – intervju med Francesca Östberg

13 ”Den man älskar, den aktar man”

18 ”Utredare på många stolar”

21 ”Våra barn kan inte vänta längre”

24 ”Det är inne att skära sig”

26 ”Nu ska vi inte se bakåt utan framåt! Hur ser du på umgänget?”

32 ”Tyvärr fungerade inte mikrofonen just då” – brev till Thomas Bodström

34 ”Socialtjänsten röjde den hemliga adressen – två gånger”

38 ”Med morfar som gärningsman”

40 ”Jamen, han sa ju att han är pappan!”

48 ”Diagnos: Vårdnadstvist”

50 ”Ja, det vet man ju hur kvinnor överdriver”, sa polisen

53 ”Snygg pappa = bra vårdnadshavare”

59 ”Ni kan dra åt helvete, allihop!”

61 ”Sluta att vara rädda för USA!”

66 ”Jag skäms för att vara socialsekreterare!”

69 ”När allting fungerar som det ska”

70 ”Hej, du som bestämmer!”

72 ”Då får barnen skrynkligt hjärta” – dikt av en nioårig flicka

73 Avslutande paneldebatt – ett referat

87 Samlade kommentarer till dokumentationen, av Mats Klockljung

Förord
Nerför mina kinder, rinner era tårar…
Barnets bästa - lagstiftningen och dess tillämpning har misslyckats.

Det började egentligen för länge sedan, då jag 1989 skulle genomföra ett teaterprojekt om övergrepp mot barn. Ett förebyggande arbete som skulle ge barnen stärkt självkänsla och ett stort självförtroende. Att lära känna sig själv, våga känna och våga säga ifrån, ja eller nej. Elevvårdsteamet i kommunen kunde inte ställa sig bakom projektet eftersom de inte kunde garantera att alla barn som behövde hjälp, skulle få det. En av skolpsykologerna frågade ”Vad händer om det visar sig att så många barn far illa och vi inte har resurser att ta hand om dem?”


Än idag reagerar hela mitt inre på att de som skulle skydda och hjälpa barnen, i synnerhet de barn som utsattes för övergrepp, tog sina händer ifrån dem med motivet att det skulle bli en för stor börda för dem.

Idag har jag som lagstiftare, sedan 1998, fått erfara att lagstiftningen och dess intentioner är en sak och att hur lagarna sedan tillämpas en helt annan.


Vem i hela friden kunde ana att domstolar och socialtjänst skulle strunta i att göra riskbedömningar när misstankar om övergrepp gjorts gällande?


I synnerhet när hela föräldrabalken vilar på grunden om barnets bästa. Eller att domstolar och socialtjänst gång på gång skulle använda varenda misstanke om övergrepp emot den förälder som uttalat misstankarna.


Det var ju inte meningen att barnen skulle hamna utanför i den konflikt som handlade om dem eller att barnen allt för sällan själva skulle få komma till tals.

Sedan några år tillbaka har jag lett en fördjupningsstudie i familjerätt just för att kunna få fördjupad kunskap om hur lagstiftningen fungerar. Hur lagarna upplevs och framförallt hur de tillämpas och varför. Förutom att på olika platser i landet besöka socialtjänsten, familjerättsteam, socialnämnder, länsstyrelser och följa domstolsförhandlingar etc. ville jag fördjupa mig i några enskilda fallstudier. Jag ville se ett ärendes gång; hur det började och hur det slutade. Och varför det blev som det blev. Att från dem lagstiftningen berör få en inblick i hur lagarna fungerar. Att studera familjerättslagstiftningens tillämpning, har varit att ge sig ut på minerad mark. Jag har blivit motarbetad bl.a i riksdagen av en högt uppsatt tjänsteman och ledamöter, av en JO-anmäld domare som såg till att jag hängdes ut i media för mitt engagemang m.fl Domaren blev för övrigt prickad av JO. Men skam den som ger sig! Jag gav inte upp. Detta är ett resultat i min kunskapstörst.

Det har varit nedslående.


Jag visste att det var många människor som for illa, i synnerhet många barn, men inte att de aldrig skulle ta slut.


Jag och min politiska sekreterare och tillika jurist, Anastasia Swärd Lindblom har nästan dagligen blivit kontaktade av förtvivlade föräldrar och anhöriga som medvetandegjort oss om sin situation och delgett oss sina erfarenheter. Självfallet är det frustrerande att inte omedelbart kunna rycka ut och ställa allt till rätta. Att de två fallstudierna blev en hel hög visar kanske ytterligare på hur fel det har gått med lagstiftning som haft till syfte att värna barnets bästa.

Att lyssna på livslevande människor som själva, utan ombud, får berätta om sin situation och dela med sig av sina svåra erfarenheter är viktigt. I alla fall om man vill ha en förståelse för vad gällande lagstiftning används till och på vilket sätt våra olika myndigheter hanterar och bemöter barn, kvinnor och män i vårdnadskonflikter.


Det var därför självklart för mig att arrangera en hearing i riksdagen där människor själva skulle få komma till tals. Inom politiken kan det ibland bli för mycket av att någon annan för talan åt andra och att dessa andra aldrig själva får komma till tals.


Det som var påtagligt under hearingen men som även är återkommande i de flesta fall jag fått inblick i är den enorma bristen vad gäller människors rättsäkerhet. I alltför många fall så handlar det om kvalitén och kompetensen hos de tjänstemän och politiker som har att utreda eller besluta.


Flertalet av de vi mött har vittnat om katastrofalt dåligt bemötande och allt för ofta har personerna även utsatts för direkta kränkningar av den personal som ska ge stöd och hjälp. Helt oacceptabelt! Självfallet finns även de som blivit respekterade och även fått hjälp.

Och barnen då?

Alla dessa barn som aldrig får komma till tals trots att det är dem själva det hela handlar om...


Läs vidare på:

http://www.vansterpartiet.se/content/view/1395/252/" title="http://top.js.OpenExtLink(window,event,this)">http://www.vansterpartiet.se/content/view/1395/252/" target="_blank">top.js.OpenExtLink(window,event,this)">http://www.vansterpartiet.se/content/view/1395/252/


ANNONS
Av klara - 29 februari 2008 12:30

Fick en artikel med rubriken: Vi är alla medberoende och möjliggörare.


Ja, tänkte jag, när det kommer till kritan så handlar det ju faktiskt om hur var och en agerar - Vad gör du själv? tänkte jag och skickar frågan vidare...


Artikeln:

Vi är alla medberoende och möjliggörare.

Man lär så länge man lever. Visst hade jag hört talas om medberoende, framförallt när det gäller alkoholmissbruk. Men det var ändå vid just en sådan föreläsning jag fick en aha-upplevelse. Vi är ju alla mer eller mindre medberoende. I betydligt fler avseenden och sammanhang än vi själva tror.

Möjliggörare är ett annat ord. Vi gör det möjligt för andra att upprätthålla dåliga vanor, missbruk av olika slag eller andra destruktiva beteenden. Vi möjliggör förstås också det kreativa, det goda och glada, men just nu vill jag lyfta fram avigsidan.

Medberoende blir man när man inte sätter stopp. Martin Luther King talade om "de goda människornas tystnad" där likgiltigheten finns. Det personliga ansvaret.

Men hur lätt är det? Risken är stor att folk blir arga och avståndstagande, att man själv får dåligt samvete och skuldkänslor för att man lagt sig i.

"Skjut budbäraren" är en vanlig reaktion för den som försöker tala klartext. Det är lättare att flytta fokus och istället peka ut budbäraren som syndabock och problem. Ingen blir hjälpt av att man underhåller ett destruktivt beteende. Det är en sak att stödja och lindra, men hur många lyssnar inte dagligen till ältande personer istället för att säga "du bör söka professionell hjälp om du skall komma vidare". Men man vågar inte och vill vara snäll och dräneras själv på all kraft. Av missriktad hänsyn förlänger man lidandet, både för sig själv och den behövande.

Den som köper hem mat till matmissbrukaren, skaffar porr till sexmissbrukaren, lånar pengar till spelmissbrukaren eller är en ja-sägare i största allmänhet, är delaktig. I stället för att bromsa och sätta stopp så upprätthåller möjliggöraren ett destruktivt beteende. Ansvaret för att lösa sina problem har den drabbade förstås själv. Ingen kan besluta eller göra viktiga val åt någon annan.

Diktatorer och andra makthavare har ofta ja-sägare omkring sig. Annars skulle de inte kunna sitta kvar på sina poster. Men möjliggörare finns också på arbetsplatser, i föreningar och i vänskapskretsar.

Fast det är lätt att reflektera i teorin. I praktiken är det betydligt svårare. När jag såg folket i Burma gå ut och protestera trots vapenhot, så undrar jag hur modig jag själv skulle vara i samma situation. Att ha åsikter i en krönika är lätt. Att ta ställning när det verkligen gäller är en helt annan sak.

Inte behöver vi befinna oss i Burma för att inse hur undfallande vi är. Vi som inte vågar ingripa på hemmaplan och inte ens vågar säga ifrån när folk nästan cyklar omkull oss på gågator och trottoarer.

Monica Dahlström-Lannes

skribent och före detta polis.

Av klara - 29 februari 2008 11:37

"Jag skulle vilja dela med mig av en fundering jag har haft här. Jag kom på

det när jag försökte klassificera din art. Jag insåg att ni människor egentligen inte är däggdjur. Varje däggdjur på den här planeten lever i en naturlig jämvikt med sin omgivning, men inte ni människor. Ni flyttar till ett område där ni förökar er tills alla naturresurser är slut. För att överleva måste ni flytta till ett nytt ställe. Det finns ytterligare en organism på denna planet som gör på samma sätt. Vet du vad det är? Ett virus. Mänskligheten är en cancer, en dödlig sjukdom för denna planet. Ni är en plåga och vi är botemedlet".

Agent Smith

Av klara - 26 februari 2008 19:40

Här kan du läsa mer...

Av klara - 22 februari 2008 16:16

Idag tog vi farväl av en Kär Vän som flyttar till Bali, till en av de små

paradisöarna, Gili Meno. Den brukar också kallas The Honey Moon Island och är den minst exploaterade av de tre små korallöarna Gili Trawangang, Gili Meno och Gili Air nordväst om Balis grannö Lombok. Det känns stort... en

nära Vän som flyttar såå långt bort... 



Av klara - 22 februari 2008 15:55

Det är något visst med katter, eller hur!


Av klara - 20 februari 2008 20:33

En vän berättade om en tjej som fått en liten kattunge, en Main Coon sa hon.

Alla kattungar är ju små men så här stor kan en fullvuxen Main Coon bli...


klara...

på besök...

Fråga mig

1 besvarad fråga

GÄSTBOK*******

Kategorier...

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2008 >>>

Nya inlägg...

Vad tycker du...

Var vill du helst bo?
 I en Stad
 Nära Naturen
 På en Ö
 På en Annan Planet...

Arkiv...

Länkar...

RSS

Sabotera Spam - Klicka Här

Dagens Ord...

Pop

Populära bloggar

Följ bloggen

Följ på besök ... med Blogkeen
Följ på besök ... med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se