Sedan jag läste artiklarna om vad som hände i Underjorden

i Österrike har jag blivit mer uppmärksam på det som är

en självklarhet i mitt liv.
Öppna fönstret till exempel, och lyssna på regnet som nu

ikväll denna valborgsmässoafton 2008 när jag sitter här och

skriver och kan göra ett avbrott om jag vill och gå ut.

Det ofattbara är att jag kan vara en av de här människorna

som ingenting ser eller anar om det som pågår strax bredvid

hela tiden. Just nu.

Jag kanske är en av dem hela tiden utan att veta om det.

Om det kommer att uppdagas att grannen här bredvid till

exempel hållit sitt Barnbarn inspärrat och utnyttjat honom,

blir jag en av de delaktiga som kunde gjort skillnad för pojken

genom att agera...

Jag ser den här kvinnan då och då, hon är ganska nyinflyttad,

samtalar aldrig, hälsar knappt och har ingen social kompetens

alls,i alla fall ingen hon använder sig av i egenskap av granne.

Jag har mött henne ett par gånger tillsammans med en ung

pojke som hon grälar på. Jag har sett pojken ringa på hennes

dörr och gå in och jag har sett honom komma ut.

Vid samtliga tillfällen har han sett arg ut...

Och han har dundrat igen både hennes dörr

och dörren till hissen.

Men nu har jag inte sett honom på väldigt länge...

En dag när min äldsta dotter kom för att besöka mig, fick hon

sällskap av grannen bredvid mig. Och den här dagen hade hon

plötsligt en hund med sig i hissen...

Märklig, hurså? frågade jag när min dotter berättar att hon frågat

grannen vad hunden heter. Bara en sån sak att hon nu plötsligt

har en HUND är ju skumt!
När grannen hört frågan tittar hon på hunden och säger högt

och tydligt utan att vända sig mot min dotter:

Jaså, ska vi tala om för flickan vad du heter? Näe, jag tror inte det!

Därefter säger hon inget mer.

Hon går ur hissen och försvinner in i sin lägenhet.

Dörr i dörr med min.

Vad ska man säga?
Ondskan kan ha många olika ansikten...

Vem vet om jag kommer att ställas till svars en dag för att jag

inte ringde på och frågade hur hon mår egentligen när hon talar

så konstigt med Barnen?

Det kanske skulle räcka, för att avslöja en fruktansvärd tragedi

som nu kanske bara fortsätter och fortsätter eftersom varken

jag, mina döttrar, grannarna eller något av deras Barn säger något.

Alla bara ler när grannen kommer, men när hon har gått säger

alla tysta blickar samma sak: Det är något som inte stämmer!

Men vi gör ingenting.

Vi lägger oss inte i.

Vi fortsätter som vanligt som om ingenting har hänt.

Och det har det ju inte heller.

Inte ännu...

 

Pia

1 maj 2008 14:07

Hej min vän!
Så sant så sant hur ska man reagera har tänkt ofta på det där. Hur gör man, vi är så rädda för någon annan människa, vi har lärt oss
de är de och vi är vi. Lägg dig inte i andras liv ,låt de skötta sitt.
Var finns spärren in i en annan människas revir?
Hur kommer man in?
Kanske genom ett hej ....?
Hoppas att det ordnar sig och Du gör så gott Du kan..
Kram och kärlek och allt gott till dig...
Från mig...

http://piasliv.zoomin.se

 

klara

1 maj 2008 23:25

Hej Hjärtat =)
Ja, det sitter så hårt i ryggmärgen...
Men idag log tanten och hälsade och jag skrattade för mig själv, postade ju det här inlägget igår... spooky =)
Hoppas du har det skönt med några lediga dagar!
Massa kärlek!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu gäller det att damma av sig vintermörkret och ta ett steg ut; ut i Ljuset, närma sig Solen. Och en dag i taget (det viktigaste först, som vanligt) kommer vi att närma oss det vi längtar efter och vill; det kanske inte kommer på en gång, som e...

    Idag läste jag en artikel från The Telegraph på Shoebat.com. Obama säger att han vill hindra de allierade ifrån att slåss mot ISIS. Men de allierade svarar: “We Will Fight ISIS Alone Without Obama’s Support” ... Och Obama s...

  Your work is going to fill a large part of your life, and the only way to be truly satisfied is to do what you believe is great work. And the only way to do great work is to truly love what you do. - Steve Jobs...

NU är den här!

  Nu var länge sen jag skrev här i bloggen igen.  Idag kände jag ett litet behov av att dela med mig. Det händer ju så mycket hela tiden! Och visst går tiden fort, om den nu finns? Det känns som om tiden krympt till 15-16 timmar per dygn! ...