Att mötas är det bästa som finns!

På alla plan - tack Pia för att du finns

och för de vackra blommorna; de lyser

som en spegel av paletten i din mjuka Själ...

Massa Kärlek/

klara 

Sorg och vanmakt och raseri väller upp från botten...

Kan bara läsa varannan rad...

800 miljoner ögonblick...

12 miljoner minuter...

200 tusen timmar...

9 tusen dagar...

1100 veckor...

300 månader...

24 somrar vårar höstar och vintrar...

Inlåsta i källaren som bara Mörkrets Furste har koden till!

1984-2008...

Hur mycket orkar vi se utan att Hjärtat slits ur kroppen?

Hur länge dröjer det innan blodet vänder och rusar åt andra hållet?

Hur långt bort kan vi springa och hur nära orkar vi gå?

Hämnd och dödsstraff föder bara ännu mer hat, vi vet vart det leder; vi har sett det förut. Vi har sett hur det slutar när samma avsky som vi försöker ta livet av, till sist tar livet av oss. Men hur ska detta olidliga varande se ut i en värld där bara den som kan ge liv har rätt att ta det tillbaka? Om vi inte bara ska låsa in dem och hålla dem vid liv tills de dör, vart ska vi börja? Vart ska vi vända oss för att förstå den becksvarta ondskan utan att själva bli onda...

Dagar fyllda av knåpande, vändande och vridande; skrivarens eviga dilemma och himlastormande lycka i samma kastrull. Bokstäver och ord, ord, ord som råvaror för att nå kunskap om mig själv. Detta utforskande av medvetandet påminner ibland om ett varmt kök fyllt av ingredienser som ska anrättas. Skala hacka riva, vispa röra blanda, förvälla blanchera ångkoka, ungsbaka skaka sautera med mera. Och en exotisk tusenblandning av små små skiljetecken som kryddkorn i en kvarn. En het chilifrukt röd som blod, några späda vårgröna blad och en mild aprikos i samma mening; i samma ord, i samma durkslag. Detta livsnödvändiga anrättande. Skärbrädor knivar och rivjärn, för att dela med sig av den inre nödvändigheten att ständigt fortsätta förvandla och uttrycka. Frukost lunch middag och supé. Tapas och snittar. Små vol au vanger, en sufflé med några ljumma briocher och iskall krossad is med lime över frukterna i mixern. Förord. Ingress. Kapitel. Smakerna förenas ord för ord i Guds alkemistiska verkstad. Alltid en lärling, en elev och en assistent i förvandlingen från Bly till Guld. Upp ur sömnen. Förbi och igenom fasader av Aspartam och ytor av halvfabrikat och substitut. Inga konservererade rollspel. Inga färdiglagade lådor med hyckleri. Ingen mikrovågsugn. Bara en öppen eld där regnbågens färger förångas och glimmar som lysande flugor i natten mörker. Och i gryningen till en den nya dagen lyser Själen som en mogen Maskros som tagit sig upp genom asfalten för att stiga mot Himlen. Om och om igen...

"För varje dag som går blir jag bättre och bättre - i alla avseenden" -

Emir Kusturica

Bilden är från film.ru

Tack för din kommentar Mr Porter!

Den här är också fett grym =)

Råkade snubbla över den här hemska texten...huh=/

Tänker på alla gamlingar som sitter där ensamma på

alla Stora och Små Dagar...

Tacksamheten växer sig stark som en ek inombords!

Tack för mitt liv och för alla Barn som vill komma...

"Han var mycket ensam. Den enda grupp han kände var sin egen blodgrupp..." - Okänt ursprung, hittat hos Kaela idag.

"En dramatikers dagbok" av Lars Norén - 1680 sidor, utgiven av Bonniers består av fem tunga akter från sommaren 2000 till 2005 där Norén blottar fragment av sin yttersta och sin innersta dramatik - men inga känslor!

”Jag kan inte leva med andra, inte för länge och för nära.
Jag bränner upp dem.”

”Såg inslaget i Dagsrevyn. Såg hur ful och gammal jag är, var."

”Om jag ger ut dagböckerna kommer jag att bli mycket ensam.”

Man kan lägga märke till att dagboken är opaginerad, det vill säga saknar sidonummer, vilket kan ge en Norénsk vink om att varje dag snabbt övergår till en dag i ett förgånget då. Eller blir en dag att sträva emot i ett där, längre fram. Den tidlösa sidan kan också vara en dag Här och Nu. Dagarna i dagboken skiftar i rasande tempo och snabb förvandling. Plötsligt kan vi befinna oss i ett gammalt då igen för att strax föras in i den nya dagen som ligger framför oss. Framför, bakom, ifatt och förbi. Om och om kan frågorna väckas om vad ett Du och ett Jag i den eviga förbannelsen egentligen innebär?

Innebörd, innebar, inneburit. Dagar lika flyktiga som aceton kan bli hur små eller hur stora som helst. Genialitet och trivialitet; alltsammans tycks födas först i skrivaren och därefter i betraktaren. Berättar Norén nu en ny saga för oss om hur vi alla är fångade i denna simultanitet där Dagen är Nattens Mor; eller om det är tvärtom?

Och är inte bara Kaos utan även Djävulen granne med Gud och hans Gudinnor i spegeln?

Vakna. Äta. Handla. Knulla. Sova. Slumra. Vakna. Sova. Slumra. Vakna...

Dagboken inleds enligt recensionerna av Noréns barnlösa kärlek till C och de uppskjutna adoptionsplanerna. Det som blir kvar är sorg. Och dagboken slutar i vad man kan för(e)ställa sig vara i en slags karikatyrspegel, med kärleken till A som ledde till graviditeter som avbröts. Produktion, reproduktion. Bilder och förebilder. Det som blir kvar är sorg. Och min stillsamma undran är: Vem är B? Finns det överhuvud taget någon B?

A och C finns ju. Om B finns, kan B då möjligen vara "Babar" i Noréns liv? Jag har själv levt med C, E, M och GN som liksom LN härstammar från "Flodhästar", det var därför det slog mig att även LN kanske attraheras av B:s Celesteville...

På sin OBS! födelsedag 2005 skriver Norén:

Och sedan denna typiska Norénska som är ett språk för sig så dramatiskt fascinerande med så oerhört många fascetter, samtidigt så fyllt av Lotta på Bråkmakargatanskt självömkande (i botten):

Och det stämmer säkert; när vi en dag ligger där är vi förmodligen inte här!

När jag skummat färdigt bland recensionerna - det finns ett tiotal i dagspressen - lyser några ord starkare än andra. Den klockrena formuleringen i Carl-Johan Malmbergs text i SvD:

"Norén är den tragiske fången i författarens ofrånkomliga paradox: ingenting har värde förrän jag har skrivit det – ingenting har värde när jag väl har skrivit det."

Den lysande meningen hos Leif Zern i DN:
"Jag upplever varje teaterrecensionsion som ett misslyckande. Det är så mycket som inte går att fånga med ord."

Och Noréns kompromisslösa påstående som nästan fick Mikael van Reis på GP att tappa andan när han mötte det första gången:
"Vi är redan döda, vi vet bara inte om det..."

Kanske finns det en dold mening någonstans i LN:s dagbok också, ni vet som det där sista spåret som fanns på vissa LP-skovor ibland som man bara kunde höra om man snurrade skivan manuellt baklänges för hand.

"Jag är redan död, och jag vet om det..."