Vi såg stilla på varandra, vi visste båda att det närmade sig; det kändes nästan som att någon gick över rummet trots att det bara var vi där.

Några timmar efter det att han gått, tittade jag ut genom fönstret, bilarna rörde sig som vanligt över asfalten, en barnvagn, det gamla paret, några ungdomar, annars mest en och en som korsade gator och försvann vidare i sina liv med take-away-lådor i vita plastpåsar, ett paraply för säkerhets skull, en resväska i handen på väg mot ett annat land kanske, eller bara någon som flyttar sina tillhörigheter, och en hund på väg mot parken.

Livet är så bräckligt där det rör sig fram mellan tjocka fasader, vita markeringar i gatan, strimmor av gråblå rök över himlen, nästan som dimma. Jag minns inte alla som inte finns kvar här längre; en del namn kan komma upp ibland, de flesta är säkert kvar någonstans, jag ser dem inte längre; de har fortsatt sina liv på andra platser, skaffat hus och familjer, eller lever ensamma, som jag med mina katter.

När telefonen ringer på kvällen vet jag att hon är borta, jag känner det i stegen när jag går för att lyfta luren, det blir stumt när jag hör hans röst, ser handen som rör sig över hjässan och röken från hans cigarett. Det var lugnt, hon hade fått mycket morfin, de första dagarna var hon vid medvetande, sedan försvann hon. Jag säger att det var tur att han hann hem, han hade känt det på sig, det var dags att åka, resan tog näsan två dagar. Det blir långa pauser mellan orden.

Nu är det är han, hans bror och barnen, och pappan kvar. Det är befriande att tala om Döden, vi vet båda att den inte existerar mer än som en ny början till det som innefattar något annat än den här kroppen. Kroppen ligger stilla, alldeles tom, ingen är kvar där längre. Ett fotografi är mer levande, själens spegel i ögonen. Den Döda kroppens ögon är slutna, inget Ljus lyser mer. Ett kort besök, ett ögonkast i vinden; något annat väntar, men vi vet inte vad ännu.

Min dotter tog snabbtåget till Arlanda och var framme på några timmar, jag satt i köket och lyssnade, Monica Zetterlunds röst, orden virvlade som spiraler upp mot taket, kören i bakgrunden. Jag älskar den där sången Under vinrankan, jag skrev ner texten, tänkte på min egen Död och hur praktiskt det är att vi alla tycker om samma låt; både ord och toner passar till en ceremoni som hedrar det Liv som varit och öppet välkomnar det som ska komma. Det känns alldeles naturligt när Monica sjunger att det var bestämt långt bak i Tiden, långt innan Templen byggdes, för den Himmelska Friden, långt innan Ödlorna föddes, i de stormande Haven...

Att ta farväl av en förälder är något vi bara gör ett per gånger i livet.
Begravningen blev vacker, fridfull, jag kan höra min älskade dotters röst där i kyrkan.

Glädjen över att vi får ännu en dag tillsammans, surrar som bina runt äppelblommorna på gården. Planet landade nyss.

- Vill du ha kaffe mamma?
- Ja, jag vill gärna ha en kopp kaffe…

Här kan du lyssna på en bit av låten. 

"Today is the tomorrow you worried about yesterday - was it worth it?" -

Mahatma Ghandi