Vaknade för en stund sedan av ett välbekant smatter mot fönsterblecket. När jag tittar ut ser jag att alla Träd är våta. Det känns befriande när den fuktiga gryningen mitt i Livet sveper genom kroppen in i rummet.

Jag bor i ett stort hus, i det minsta rummet. Här finns bara en smal säng och en fåtölj med fotpall. Jag tycker om att sitta där. Min katt också. Från den platsen kommer man på något vis mycket nära Träden utanför fönstret. Nästan så att man kan smälta samman med dem om man vill.

Jag står länge och ser på regnet och låter känslan sprida sig ner i rötterna.

Idag är det skönt att vara ett Träd!

Jag kommer att fortsätta med det. Kanske hela den här dagen. Vi får se hur det blir...

.