Ja, ingen nämnd ingen glömd som det heter. Diskussionen jag vill relatera till handlar om en man och en kvinna. Mannen har ett framgångsrikt arbete och är väldigt upptagen. Kvinnan har ett normalt arbete och mer tid över än sin make. En kväll när han är på resa, behöver hon en kod till ett gemensamt konto och ringer sin make. Han svarar inte och ärendet brådskar. Kvinnan går till mannens dator där hon vet att koden finns. Och där drabbas hon av en gigantisk upptäckt. Hon blir överöst med adresser till porrsajter över hela världen. Hon får en kalldusch. Hon blir fullständigt chockerad. Hon hade ingen aning. Hennes minne rör sig snabbt bakåt i tiden. Alla dessa timmar när maken "jobbat" dyker upp. Timme efter timme, dag för dag, natt efter natt. Av antalet besök att döma har maken inte haft tid över för någonting annat än - porrsurfning. Kvinnan frågar sig nu hur hon ska förhålla sig till upptäckten att maken har regelbundna, återkommande, mentala, sexuella relationer med kvinnor över hela världen...

Hur ser du på problemet?

Vart går gränsen - i och med ett fysiskt agerande eller?

Har kvinnan kräkt mannens integritet?

Här är en artikel om porrsurfing på LFV...

besöksporr nummer 5.

Hittade Runa G och hennes blogg Gotiska klubben där hon skriver så intressant och fängslande om sina upplevelser som vårdare på Beckomberga sjukhus i Stockholm....

Hittade Del II i DN i serien Arma Själ där Johan Cullberg skriver en utmärkt artikel som väcker flera väsentliga frågeställnignar.

Är vi människor biologiska varelser och symbolberoende djur?

Finns det ett systemfel inom psykiatrin?

Har det i så fall bidragit till att allt färre medicinstudenter väljer psykiatri som specialitet idag?

Vad är kärnan i dagens psykiatriska arbete? 

Hur kan det psykiatriska arbetet stödja människors självrespekt?

Hur kan vi skapa en hoppfull atmosfär på våra psykiatriska kliniker?

Vilka kurser och föresläsningar ska de psykiatriska universitetssjukhusen erbjuda?

Vem ska föra dialogen om en fördjupad förundran inför det ömsesidiga beroendet mellan våra omvärldsrelationer och våra hjärnors signalsystem?

Hur kan vi utveckla förståelse för människans försoningsprocess mellan kraven från vår inre och yttre värld?

Vad innebär en förnyad syn på den psykiatriska utbildningens mål och innehåll?

Vem ska implementera den helhetssyn som krävs för att ta steget bort ifrån dagens antingen-eller-psykiatri?

Parallellt med den moderna psykiatrins utveckling har grundutbildningen förkortats paradoxalt. De fyra månader som kursen varade när Cullberg läste psykiatri för femtio år sedan, är i dag reducerade till en eller två månader! Och dagens läkarutbildning handlar mest om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom...

Cullberg skriver vidare att dagens unga svenska psykiat­rer ofta saknar förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer, när de kommer ut på fältet...

Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan ingår inte i deras utbildning och de hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten...

Cullberg tar upp ett intressant perspektiv i artikeln när han skriver att psykiatrin står på två ben (i jämförelse med andra medicinska specialiteter som vilar stadigare på fyra kan man anta)...

Tack vare naturvetenskapliga kunskaper vet vi att vår hjärna kan störas genom biologiska avvikelser och sjukdomar. Förståelsen av den psykiska hälsan och ohälsan är dock inte lika lätt att tyda...

Cullberg skriver att vi är beroende av de humanvetenskapliga synsätten som beskriver oss som symbolberoende, symbolskapande och kommunicerande djur...

Och våra val bygger både på vår genetik och på vad vi lärt oss om tillvaron sedan vår tidigaste barndom. Vad som är tryggt eller farligt, gott eller ont varierar som vi vet med stöd av det som förmedlas till oss genom våra omedvetna minnesspår...

Hur ska vi få ihop vår existentiella klyvnad mellan att vara, som Cullberg uttrycker det, ett försvinnande sandkorn i universum och samtidigt dess centrum?

Han menar att vi måste bygga en bro mellan våra drömmar och de egocentriska behoven till omvärldens krav och möjligheter. Och när förmågan att navigera mellan våra inre och yttre världar brister, kommer psykiatrin in i våra liv. Det finns många skräckexempel på hur människor reduceras till skit och ingenting i psykiatrins korridorer. På andra sidan skrivbordet kan det sitta en djupt intresserad och förtående läkare, eller en ointresserad och kränkande person vars huvudsakliga syfte är att få ut patienten ur rummet så snabbt som möjligt...

Cullberg tar upp behovet av den nödvändiga dialogen mellan kravet på medicinsk rationalitet och synen på oss som patienter och upplevande individer. Vi må drababs av depression, ångesttillstånd eller akuta psykoser på grund av svårigehten att förena våra inre och yttre världar. Och det som utlöser ofärmågan kan vara en serie förluster av olika slag som läkaren inte har en aning om. När kunskapen för att ta reda på vad som har hänt, saknas, kan förvandlingen från frisk till sjuk innebära att våra liv faller i spillror med års- och ibland livslånga konsekvenser...

Varför reagerade han eller hon, du eller jag på just det här sättet?

Hur ofta är en depression sjuklig?

Hur ofta uttrycker en depression helt enkelt att livet är tungt?

Hur många av de deprimerade behöver medicinsk behandling?

Och hur många behöver enbart (eller parallellt) stöd för att hantera sitt liv?

Minst 40 procent av patienterna inom primärvården lider fortfarande av obehandlade depressioner!

Cullberg skriver också om den medicinska sjukdomsmodellen som markerar tydliga gränser mellan sjukt och friskt. Här tar han upp den kände schizofreniforskaren Manfred Bleulers ord:

... det pågår ett normalt psykiskt liv inom varje schizofren person, dolt bakom psykosen... Med tillägget att det bakom vardagsbeteendet inom varje så kallad frisk människa fortgår ett psykotiskt liv!

Hur sjuka eller friska är våra psykiatriker - bakom kulisserna?

Cullberg är så bra när han skriver att just det här är flum för de psykiater som avsagt sig kännedom om och intresse för att närma sig människans (sin egen) inre upplevelsevärld...

Ändå är det just det här synsättet som är avgörande för den som vill vara psykiater!

Vi har ingen möjlighet att förstå och möta en psykiskt sjuk människas tankar och behov om vi inte är beredda att känna en anklang av detta inom oss själva...

Det behöver inte betyda att vi alla egentligen är sjuka.

Men det psykotiska tänkandet får inte vara oförståeligt i sig.

Kan en psykiatriker som inte har närmat sig sina egna, inre världar ha förståelse för dina eller mina?

Kan en hjälpare vars värld aldrig rasat i spillror, hjälpa patienten att bygga upp den igen?

Bleulers ord förklarar inte orsakerna till schizofreni, däremot underlättar det förståelsen för varför det kan gå fel om man inte också räknar med den normala människan som finns bakom, bortom, omkring eller vid sidan av psykosen..

Vilka psykiatriker vill vi ha i vårt framtida samhälle, och hur ska de få allmänhetens förtroende?

Här är Del I Hur ska själen läkas?

Här är mitt förra inlägg Gheelmodellen den 15 oktober...

De fina illustrationerna till serien Arma Själ i DN är gjorda av Jesper Waldersten

Här är hans hemsida med bland annat hans fina böcker...

The ultimate metaphysical secret, if we dare state it so simply, is that there are no bundaries in the universe.

Boundaries are illusions, products not of reality but of the way we map and edit reality. And while it is fine to map out the territory, it is fatal to confuse the two...
Ken Wilber