Astrid ställde ner väskan i snön och tryckte på knappen. Fy vilken kyla. Måndagar var dessutom de tråkigaste dagarna på hela veckan och hon och Peter hade bråkat igen. Det är väl inte bara jag som ska städa tänkte hon och gnuggade fingrarna i vantarna. Hon tryckte en gång till och tittade efter Sven-Gunnar. Plötsligt öppnades dörren och ut kom en herre i tjusig paletå och frackskjorta, blanka kängor och hög hatt i sällskap med en liten grå pudel. God morgon fröken sa han och lyfte på hatten och höll upp porten i en vid gest. Astrid tänkte att det var en stilig man. God morgon sa hon och klappade hunden som hoppade upp på kappan och gnällde och viftade på svansen. Den stilige Herrn log och sa att hunden var väldigt förtjust i unga damer. Astrid fnissade. Det var länge sedan någon lyft på hatten för henne. Hon tittade efter mannen och hunden när de fortsatte bort i gränden. Hunden vände sig om och hoppade och gnällde och stretade i kopplet. Den stilige Herrn log och småpratade med hunden som lyfte på benet innan de försvann ut på Götgatan.
Astrid skyndade in över gården. Långa istappar hängde ner från stuprännorna och snön knarrade under fötterna. Dörren till receptionen var låst. Hon tog av sig ena vanten med hjälp av tänderna och letade fram nycklarna ur väskan. När hon var inne i värmen ropade hon på Sven-Gunnar men ingen svarade. Hon tittade in i köket men där var han inte heller. Hon gick vidare till omklädningsrummet, tog av sig ytterkläder och stövlar och satte på sig gummiskorna och en av blå städrockarna som hängde i skåpet. På vägen ut till städskrubben passerade hon personaltoaletten och stannade. Hon knackade på och ropade men ingen svarade. Hon kände på dörrhandtaget. Toaletten var olåst och tom. Var höll han hus? Hon gick in i receptionen och vidare ut i köket. Konstigt! Gunnar brukade alltid vara på plats när hon kom. Innan hon kokade kaffe tittade hon för säkerhets skull ut i lobbyn också utan att se en levande själ.

När Astrid gick tillbaka till köket och dukade fram koppar och la upp de nybakade wienerbröden blev hon orolig. Det är verkligen inte likt Sven-Gunnar att försvinna
så här tänkte hon och hällde upp kaffet. Tänk om det har hänt honom någonting ...

Del I och framåt

Det pirrade i magen när Sven-Gunnar gick uppför trapporna till första våningen. Allt var tyst och stilla men en ovanligt stark känsla av att det här inte var en vanlig Så-Tråkig-Så-Klockorna-Stannar-natt gjorde honom sällskap. När han passerade dörren till svit 72 på tredje etaget stannade han tvärt.
Han hörde röster.
Två röster!
Han la örat mot dörren och lyssnade noga. Vem i hela friden pratar spanjoren med tänkte han och erinrade sig att mannen checkat in ensam för en dryg vecka sedan. Mycket bagage. Sven-Gunnar hade gjort en noggrann inventering av sviten och funnit att spanjorens plåtväskor innehöll kamera- och ljudutrustning samt flera, platta, vadderade fodral med diverse ultramodern datautrustning.
Det retade Sven-Gunnar att han inte begrep ett ord spanska och språkkursen han funderat på tidigare den här kvällen gjorde sig påmind igen. Satan också tänkte han och fiskade upp block och penna ur bröstfickan och försökte skriva ner det han hörde för att titta i ett spanskt-svenskt lexikon senare.
Den andra rösten var mörk och hade en annorlunda klang som Sven-Gunnar hade svårt att tolka. Manjana skrev han. Konjo madre sa spanjoren.
Aktiviteterna i Sven-Gunnars småländska flintskalle ökade markant.
Hur i glödheta småland kunde två personer befinna sig i Svit 72 utan hans vetskap???

När spanjoren ringde och bad om öl och mackor sent en kväll för tre dagar sedan hade Sven-Gunnar inte reflekterat närmare över beställningen. Men nu insåg han att den var avsedd för två personer. Och nu minns han också att det stod två stolar framför skrivbordet i Vita Salongen där spanjoren satt och arbetade. Jo wörk lejt sa han. I´m making a movie sa spanjoren. For the cinema you know! Men Sven-Gunnar förstod inte vad sinnema betydde förrän igår kväll när han såg spanjorens bild i båda kvällstidningarna och läste att han var var i Stockholm för att spela in sin kommande film. Och nu kom han ihåg att han sett två halvfulla glas på skrivbordet där han ställde ner ölet. Ett framför den tomma stolen.

Sven-Gunnars småländska hjärna gick på högvarv och för att höra bättre lät han överkroppen vila tungt mot dörren. Ingen hade vare sig sökt eller besökt spanjoren den här kvällen. Och den andra rösten kom inte ur högtalartelefonen. Spanjoren hade inte begärt någon linje och utan receptionens medverkan var det dessutom omöjligt att ringa ut eller ta emot inkommande telefonsamtal.
Sven-Gunnar stod som klistrad mot dörren. Hjärtat bultade och han var torr i munnen av upphetsning. Vem talade spanjoren med? Inte en kotte hade gått vare sig ut eller in genom porten på hela kvällen. I alla fall ingen som Sven-Gunnar Nordin hade sett. Plötsligt tystnade samtalet. Och när dörren helt oväntat öppnades föll den trettioåttaåriga något överviktige nattportiern handlöst in i svit 72 och blev liggande på mattan en kort stund innan det svartnade för ögonen och medvetandet försvann...

Del I och framåt

Kassaboken var nästan slut. Sven-Gunnar försökte bestämma sig för att inte köpa någon ny och tänkte att lite pengar skulle han faktiskt spara genom sitt kommande nyårslöfte. Om han höll det vill säga. Han ögnade igenom sidorna och trots att han inte ville plåga sig själv kastade han sig handlöst ut i fantasins tankebanor. Jerka bläddrade i plötsligt i Kassaboken med ett nedlåtande flin över ansiktet. Sven-Gunnar försökte skaka av sig bilden. Jerka skulle i alla fall inte förstå ett jota. Bläddra du din dryge faan sa han högt och log en smula åt den fräna repliken.

Det tredje måttet av försiktighetsåtgärder var koderna som Sven-Gunnar varit förutseende nog och bemödat sig om att använda. Koderna var bra! Ingen annan än han själv kunde begripa dem. Koderna var faktiskt räddningen!

F9D
NM CI 18 - RU84
19 ND i RE
NM tps om bk
U rek. 7 skl
U k AL
II - PL
Frb ST
NM tb 21
U a ST v NH
NM dr gr +PL
IAV

Ingen människa kan tyda det här tänkte han och skrattade när han föreställde sig Jerkas nuna. Jerka var mest bekväm när det var han som höll låda. Men nu stod han där i Sven-Gunnars fantasi och såg dum ut. Riktigt fånig.
U a ST v NK.
Inte en chans i världen att du kan tyda den koden! Nordiska Kompaniet kan väl alla sa Jerka tjurigt men Sven-Gunnar gjorde bara en ful min med munnen och sa Absolut Inte! Det skulle han aldrig våga om han stod öga mot öga med Jerka.
Undertecknad aktiverade SMYGTITT via NYCKELHÅLET!
Nej, det var helt omöjligt, han behövde inte oroa sig.

Vidare förekom koderna IAV och GI lite här och där. Inget Av Intresse och Ganska Intressant. Där fanns också SI som var ganska sällsynt och hade två betydelser.
Super Intressant eller Särskilt Intressant.
Om det bara stod S betydde det Snusk.
Bland det Snuskigaste Sven-Gunnar blivit vittne till under året som gått, var när ett norrländskt par klädde ut sig i 45:an. Mannen uppträdde i kvinnokläder och ...
Sven-Gunnar hade försökt förtränga hela händelsen. I Kassaboken återgav han den mest för att anteckningarna skulle hållas korrekta.
UGPUK
Han bläddrade snabbt till nästa sida för att bli av med den där osmakliga koden men bokstäverna liksom trängde sig igenom det tunna arket och följde efter honom.
Utklädd Gubbe Piskar Utklädd Käring.
Därefter STSKS.
Sven-Gunnar försökte skaka av sig det oebhagliga minnet.
Så Tråkigt Så Klockorna Stannar.
STSKS var nog den kod han använt flitigast vid det här laget.

Den femte maj dök VU upp och Sven-Gunnar såg den mörkhyade herrn som bodde tre nätter i 22:an framför sig. Gudars skymning! Mr Saidi lindade in sig i lakan och placerade sig framför en medhavd värmelampa. Vad skulle det vara bra för?
Sven-Gunnar fick trycka i garderoben en hel timme innan Mr Saidi äntligen drog ur kontakten och gick in i duschen.
SH var den mest sällsynta koden men inte en enda Sensationell Händelse var rapporterad under hela 1996. Sven-Gunnar slog ihop Kassaboken och hoppades att den här natten skulle bidra till en spännande överraskning. När han begav sig iväg uppför trapporna hade han dock ingen aning om vad som väntade honom ...

Del I och framåt

På första bladet framifrån sett i Sven-Gunnar Nordins Kassabok fanns en del avledande information om någon nu mot all förmodan skulle få för sig att gräva längst bak i linneskåpet, vilket var högst osannolikt eftersom det bara var städerskorna och han själv som hade nyckel till skåpet. Men om någon skulle råka hitta kassaboken skulle personen i fråga snabbt bli övertygad om att det var en alldeles normal Kassabok precis som etiketten sa. Etiketter ljuger sällan eftersom det inte finns någon anledning att ha etiketter som inte anger det exakta innehållet.
Sven-Gunnar var nöjd med sin säkerhetsanordning. Privatekonomiska ändamål stod det på första sidan. Urtrist. Han kunde vara helt lugn över att ingen skulle vara det minsta intresserad. Kassaboken skulle även i fortsättningen, förmodligen för all framtid dessutom, lämnas ifred av obehöriga precis som han ville. Såvitt nu inte en bomb exploderade på hotellet och gav poliser och bombexperter anledning att utförda en minituös förundersökning.

Inkomster Januari 1997: Lön 12.380 Skr stod det högst upp till vänster på första bladet. Sven-Gunnar tyckte att Skr såg mer internationellt ut än :- och till höger på samma rad hade han skrivit Utgifter. Därunder fanns en mängd påhittade summor som för säkerhets skull gav ett trevligt, sympatiskt och ganska generöst intryck.

Strumpor till Eva 165 Skr
Diverse presenter 450 Skr
Blommor 145 Skr
Chokladask 125 Skr
Reparationer 1.200 Skr
Medlemsavgift Jonas f-klubb 400 Skr
Överraskningar 700 Skr

Det där med överraskningar 700 Skr hade blivit en sak som alltid återkom på första sidan i alla Kassaböcker år från år eftersom Sven-Gunnar ansåg att om någon mot all förmodan skulle få för sig att titta i Kassaboken skulle den i alla fall inte avslöja några ofördelaktiga saker om hans ekonomi. Det såg väldans bra ut och Sven-Gunnar önskade att han kunde kosta på sig presenter i den storleksordningen även i verkligheten. Men pengarna räckte oftast bara till det mest nödvändiga.

Sven-Gunnar gick tillbaka in till köket. Det värkte i fötterna när han satte sig tillrätta i sin stol och vände på Kassaboken och började ögna igenom händelserna bakifrån.
Det där med att skriva bakifrån var ännu en säkerhetsåtgärd som han var väldigt nöjd med. Allt hemligt var nämligen skrivet från allra sista bladet in mot mitten ...

Del I och framåt

Hade han en dagbok där han skrev upp allt snusk också? Sven-Gunnar kunde riktigt höra Jerkas nedlåtande ton. Precis som när han snackade om svartskallar skulle han snacka om Sven-Gunnar - om han visste något. Jerka gillade inte invandrare men Sven-Gunnar hade ingenting emot utlänningar. Och en gång sa han faktiskt till. Om det var krig här och du behövde fly så skulle du nog vara tacksam över att nåt annat land tog emot dej sa han. Men Jerka var stenhård. Iskall och full av fördomar. Ut med parasiterna sa han. Dom ljuger ju för att komma åt våra socialbidrag fattar du väl. Sedan frågade han om Sven-Gunnar fått bidrag någon gång. Och det hade han naturligtvis inte. Nä då då sa Jerka. Men dom där jävla turkarna och juggarna och serbokraterna och arabjävlarna får pengar till allt skit som du och jag måste jobba ihop sa han. Jerka kunde vara väldigt hetsig. Sven-Gunnar ville inte gå så långt som att kalla honom aggressiv, men hetsig var han definitivt. Vet du det Gunnar skrek han en gång när Eva och satt på deras terass och åt Filé Mignon Black and White, att en av mina verkstadskillar har en morsa som jobbar på socialen. Och hon vet nog fan hur det går till eller skulle hon ljuga menar du? Svenne säger att dom får pengar till tv-apparater och paraboler till och med. Hör du det! Har du fått pengar till tv och parabol nån gång? Nä nä nä låt dom jobba som vanligt folk. Krig fnös han och sa att Sven-Gunnar var naiv. Han tyckte inte om Jerka när han gick på sådär.
Tänk om Jerka skulle få nys om ... Det började bli farligt nu. I början hade Sven-Gunnar mest dröjt sig kvar i rummen på måfå men efter hand blev han tvungen att uppfinna situationer för att skaffa sig en anledning att besöka gästernas rum när de inte var där. Ibland låtsades han glömma att kontrollera luftkonditioneringen och letade ut ett gömställe han kunde återvända till senare. Och lakan och duschar måste också kollas liksom kylskåp och rinnande kranar och tv-antenner och annat som kunde krångla utan att folk upptäckte det. Sven-Gunnar hade blivit riktigt bra på att hitta olika anledningar att göra små ärenden hit och dit för att hitta lämpliga situationer som han kunde utnyttja senare. Han kunde nästan lukta sig till vilka hotellgäster som var intressanta. Och så var det ju det där med ficklampan ... Men ingen skulle förstå. De skulle kalla honom snuskhummer och ... Fy satan! Så här hade han aldrig tänkt förut. Helt normalt var det kanske inte om han tänkte efter. Och anteckningarna! Anteckningarna var egentligen bevis nog trots att han börjat skriva mest för att han tyckte det var en rolig uppfinning som höll honom sysselsatt både före och efter. Den dagen Sven-Gunnar inhandlade sin första Kassabok i pappershandeln på Götgatan för tio år sedan hade han inte tänkt att det skulle hålla på så här länge. Det gick liksom av sig själv på något vis. Han förde noggrant in alla händelser mest för att få tiden att gå. Och någon kamera hade han inte, så lågt hade han inte sjunkit även om tanken lockat honom ibland. Men det var alldeles för riskabelt. Blixten kunde avslöja honom och när försäljaren nere på Hasselblads som visat infrakameran började ställa frågor fick Sven-Gunnar kalla fötter. Dessutom var en sådan kamera väldigt dyr. Utslaget på tio år blev det förstås en struntsumma men ... Nej fy satan! Tänk om han skaffat sig en infrakamera som Jerka skulle lägga vantarna på om han blev avslöjad. Han vågade inte ens tänka på den skammen ...

Del I och framåt

När Sven-Gunnar Nordin accepterat att han strax skulle få ge sig hän, tog han ett nytt beslut. Visserligen låg det en bit framåt i tiden men han bestämde sig dock. Det fick bli ett nyårslöfte helt enkelt! En sista gång och sedan aldrig mer! Han andades ut och kände sig tillfreds. Plötsligt blev det fullt legitimt att ta en sista titt. Han skulle ju sluta. Och han hade dessutom bestämt sig.
Han tog fram ficklampan ur skrivbordslådan och gick ut till förrådet, där stannade han framför linneskåpet och trummade med fingertopparna på dörren som för att invänta styrkan att avstyra det hela i sista sekunden. Förra året lyckades han sluta röka och året dessförinnan bestämde han sig för att börja motionera regelbundet. En sak som i och för sig inte höll så länge, men han försökte i alla fall. Tre kilo. Och på ickerökningen sparade han in en helvetes massa pengar med tanke på att han var uppe i över ett paket per dygn i slutet. Men att sluta med det hemliga, oföragliga lilla nattnöjet, vad skulle det tjäna till? Inga tusenlappar om året i alla fall, och hälsan skulle definitivt inte påverkas, i alla fall inte till det bättre. Det skulle bara leda till ännu större tristess och tiden skulle gå långsammare. Mycket långsammare! Och vad skulle han göra i stället? Han kunde förstås lära sig ett nytt språk - eller bättra på engelskan, det skulle han ha glädje av så mycket utlänningar som han träffade. En Lingaphonekurs, tänkte Sven-Gunnar när han satte nyckeln i låset. Han kanske skulle köpa sig en engelskakurs i julklapp! Eller varför skulle han kasta ut pengar på det egentligen när det gick lika bra utan. Han hade sin lilla ordbok, det fick räcka.
Plötsligt ryckte han till och vände sig hastigt om som om han förväntade sig att någon skulle stå bakom hans rygg och säga Ja du Sven-Gunnar, tänk om någon visste vad du sysslar med här på nätterna. Jerka till exempel! Vad tror du han skulle säga? Sven-Gunnar rös och fingrade på den lilla fotbollen på nyckelringen. Skulle han avge ett löfte nu på en gång?
- Aldrig mer! sa han högt för sig själv och skämdes lite innerst inne. Men bara innerst inne och bara när han tänkte på att en kille som Jerka skulle få veta vad han höll på med. Och Herre Gud, Barnen hur skulle de reagera? Det hade han aldrig tänkt på. Sven-Gunnar böjde sig ner och knöt omsorgsfullt skosnöret på vänsterskon. Det blev en hård knut och en prydlig rosett innan han reste sig igen och la båda handflatorna mot skåpsdörren. Teak, tänkte han för att distrahera sig en smula. Men tankarna lämnade honom ingen ro. Killarna i fotbollslaget, vad skulle de säga?
Jaså du Jonas, din farsa ... Nej för satan! Han kunde inte fortsätta så här. Nu fick det jävlar anamma bli sista gången. Det blev alldeles för obehagligt med de skenande tankebanorna. Jonas farsa mosad och Jonas mobbad. Sven-Gunnar smakade på orden innan han vred om nyckeln i låset. Det välkända klicket infann sig på en gång. Klick, och saken var klar. Han ställde sig på tå och flyttade lite närmare innan han stack in armen bakom en av handdukshögarna och plockade fram sin gröna bok. Han låste snabbt och stoppade nycklarna i fickan och gick visslande ut i receptionen och ställde sig bakom disken. Kassabok stod det på den vita etiketten på framsidan ...

Del I och framåt

Sven-Gunnar attraherades av känslan att vara osynligt delaktig i främmande människors förehavanden. Svårförklarigt förvisso men absolut oskyldigt. Och lusten styrdes inte av någon dold drift att tillfredsställa sig själv. Visst hade han sett en del snusk genom åren, men när det inträffat drog han sig snabbt tillbaka. Han minns inte när det hände, men en dag insåg han plötsligt att det lustfyllda smygandet och tittandet hade blivit ett beroende. Och nu när han satt där med det halvfulla kexpaketet och två muffins framför sig, insåg han att det var ett faktum. Han kunde inte bortse ifrån att det krävdes en stark vilja för att kämpa emot välbehaget som hägrade. Men Sven-Gunnar hade ingen aning om varifrån han skulle hämta en sådan kraft. Det enda han kunde tänka på var En sista gång - som ett farväl till en gammal, kär vänskap. Kunde det vara så farligt? Allt han skulle behöva göra var att gå uppför trappan ... Attraktionen spred sig ut i nervsystemet och suget var redan på väg ut i fötterna. Och det skadade ju ingen egentligen ... Dessutom skulle ingen få veta något. Sven-Gunnar hade hittills aldrig blivit ertappad så skämmas behövde han verkligen inte. Ingen mer än han själv kände till sanningen i den här delikata frågan. Han funderade vidare i de oskyldiga banorna och blev lättad när han kom fram till att det egentligen bara var en oförarglig lek; ett barnsligt sätt att fördriva tiden. Och det viktiga var att ingen kom till skada.... Han hade som sagt aldrig gjort någon illa och krasst sett var det inte något allvarligt problem ... Det fanns mycket värre saker ... Han vickade på tårna och la ena benet över det andra och började röra foten i cirklar. När han tänkte att han i jämförelse med många andra faktiskt var fullständigt normal, rörde han foten medsols, och när han insåg att det redan gått för långt, rörde han foten åt andra hållet. Så höll han på en bra stund ända tills han rätade på sig, rättade till skjortkragen och drog in magen. Nu kunde han inte stoppa sig längre. Han började med att snygga till på bordet, ställde kexpaketet bredvid askkoppen och såg till att de stod i en rät linje bredvid varandra. På ytan fanns det ingenting att klaga på, men inte heller den här natten skulle Sven-Gunnar kunna motstå den starka passionen. I ett sista tafatt försök stoppade han ner skjortan ännu omsorgsfullare innan han kapitulerade. Och nu tycktes fötterna gå av sig själva.
Bara en liten runda då, tänkte han och sneglade upp mot andra våningen ...

Del I och framåt

Plötsligt blev Sven-Gunnar rädd och tankarna bytte riktning tvärt. Tänk om hans Eva hade tagit på sig ett av sina raffssets nu när Jourkillen var där och ... Nej, det skulle hon aldrig göra ... Eller? Tänk om den där Jourkillen var en sån som fick fram det där vilddjuret hos kvinnorna, som Jerka talade om efter några glas ... Sven-Gunnar såg Jourkillen för sin inre syn, på väg in i hans och Evas sovrum! Det var väl naturligtvis därför han aldrig svarade i telefonen när han var ute och jobbade. Han var upptagen med annat naturligtvis ... Herregud! Sven-Gunnar kände hur det drog ihop sig i magen. Eva kanske försökte säga nej till en början men den där Jourkillen kanske var en hejare på det där franska snusket ... Och i så fall ... Tänk om Eva helt enkelt inte kunde stå emot! Sven-Gunnar försökte skaka av sig obehaget och efter någon minut vände tankarna. Egentligen var det lika otänkbart att Eva och Jourkillen skulle ... Som att han, Sven-Gunnar Nordin, skulle springa omkring på hotellet och smygtitta på folk! Tänk om någon skulle tala om för Eva att han gömde sig och smög på gästerna och dessutom hade gjort det i över tio års tid på alla hotell han jobbat på! Det skulle Eva aldrig tro om honom. Sven-Gunnar drog bort några svettpärlor på överläppen med baksidan av handen och suckade tungt. Nu blev han röksugen också! Herregud var skulle det sluta? Han måste ta sig i kragen nu! Eller skulle han unna sig en iten runda en allra sista gång ...