Sven-Gunnar har varit anställd som nattportier på hotell de senaste sexton åren, på Anno har han varit i över sju och för sådär tio år sedan när han satt på Holiday Inn ute i Älvsjö, råkade han av en slump gå förbi en dörr som stod på glänt. Det var då alltsammans började. En man och en kvinna satt och samtalade i 35:an, han minns det som igår, och egentligen skulle det inte ha varit någonting särskilt alls med en sådan händelse om inte Sven-Gunnar hade drabbats av den helt oförhappande njutningen i tanken. Till en början var det faktiskt bara i tanken. Att iaktta dessa två vilt främmande människor utan att de visste om det, födde en av de starkaste lustkänslor Sven-Gunnar någonsin upplevt. När han studerade hur de rörde sig och samtalade när de trodde att ingen såg dem, fyllde honom med en obeskrivlig vällust som spred sig i hela kroppen. Allteftersom åren gick blev de här känslorna starkare och starkare och fyllde nu en stor och viktig, men också allt mer besvärande del av hans liv. Efter hand blev suget efter upplevelsen värre och värre och till sist kunde han inte kontrollera sig. När begäret tagit över hans arbetsliv var han väl medveten om att det bara fanns en enda utväg. Men begäret följde honom som en gäckande skugga och att byta arbetsplatse löste inte Sven-Gunnars problem. Han blev tvungen att inse att det faktiskt blivit ett problem nu och det senaste halvåret hade han drabbats av suget vareviga natt. Ibland slog det honom att han var lika usel som knarkarna nere på Plattan som förmodligen också ville men inte kunde avstå. I och för sig skadade Sven-Gunnar ingen och han var inte i huvudsak intresserad av sexuella eller perversa situationer; sådant kunde tvärtom få honom att bli illa till mods. Knullar gör väl varenda normalt funtad människa, det var väl ingenting. Men ingående detaljer i andras kärleksliv intresserade honom inte nämnvärt. Sven-Gunnar var ganska pryd när allt kom omkring, men det behövde han ju inte skylta med. Att han tyckte om att ha ljuset släckt och att det hela skulle avklaras ganska snabbt mellan honom och Eva var väl hans ensak. Han tänkte inte springa till Jerka och säga att klitorisstimulans inte var hans starka sida. Sven-Gunnar gillade helt enkelt inte de där franska varianterna som Jerka bubblade om efter några glas. Sven-Gunnar tyckte det var ganska osmakligt om han skulle vara ärlig - vilket han var alltför sällan. Men varför skulle han vara det, i det här avseendet? Det räckte väl med att Eva var nöjd. Och hon klagade inte. Visst hade hon en del fräsiga underkläder som hon tog på sig ibland men det var ju ingen mer än Sven-Gunnar som såg dem ...

Sven-Gunnar försöker slå bort elpannan ur skallen. Bara sluta fungera! Trots att säljaren sa att den var så gott som ny. Femton år är ju bara barnet för en elpanna. sa han. Går som en klocka! Jo pyttsan! Sådana där uttalanden retar en man som Sven-Gunnar; man ska inte säga att en elpanna är så gott som ny när den är femton år gammal. Och man ska definitivt inte säga att den går som en klocka när den inte gör det. Jäkla typ! Det retar Sven-Gunnar att han är tvungen att punga ut med sina surt förvärvade slantar till en jourkille bara för att säljaren inte var renhårig. Och den där jourkillen går förstås inte heller att lita på, honom gick det ju inte ens att få tag på trots att han hade jour! En sådan kille kör garanterat svart också! Pengarna rätt ner i fickan bara. Mina pengar! tänker Sven-Gunnar och sträcker på sig och hoppas att det bara rör sig om en struntsak, en slang för en hundralapp eller två. Men känslan bådar inte gott, förmodligen rör det sig om en helt ny panna. Och det blir minsann inte billigt! Han sträcker på sig och tar en klunk av det kalla kaffet.
- Fy fan vilket fosterfördrivningsmedel!
Och det är när han reser sig för att hälla ut kaffet i vasken som det händer igen. Det är nu det kommer, det där som ingen kan upptäcka genom att titta på utsidan av Sven-Gunnar och hans till synes helt normala liv. Det är nu det börjar ta över igen, det där som drabbbar honom om nätterna. Hemligheten faller över honom lika oväntat som en hastig regnskur från en klarblå himmel. Han försöker skjuta bort tankarna genom att gapa och låtsas gäspa och sträcka på sig ännu några gånger, men det fungerar inte. Han stoppar ner skjortan i byxorna igen trots att han vet att det är lönlöst. Ingenting hjälper när lusten redan är över honom; och eftersom han aldrig någonsin tidigare lyckats motstå det märkliga suget är han redan inställd på att han inte ska lyckas den här gången heller. Innerst inne skäms han och varenda gång han lovat sig själv att sluta upp, har han misslyckats att framkalla viljan och kraften som krävs för att ta beslutet. Att sluta för gott känns så definitivt. Han funderar på om det skulle gå lite lättare med någon form av nedtrappning ...

Sven-Gunnar Nordin är tillbaka, skönt!
Nu kan vi fortsätta med hans porträtt.
Han försöker dölja något, men det är
på väg ut i ljuset nu och snart får vi
veta vad det rör sig om ...

Sven-Gunnar tycker om att vara frikostig och han har märkt att han sover mycket bättre om nätterna de dagar han varit generös. Han har troligtvis ärvt det där draget av sin far som var handelsresande och ofta tog med sig presenter hem till Sven-Gunnar när han var liten. Inga fyra grejer, småsaker mest, men i alla fall. Nu är han död och Sven-Gunnar funderar inte så mycket på det; livet har sin gilla gång, man föds och man dör och sedan är det inget mer med det.
Sven-Gunnar funderar på vad han ska köpa till sin dotter som fyller tolv år dagen före julafton och har hästar på hjärnan. Sven-Gunnar har aldrig begripit sig på hästar, och om sanningen ska fram är han lite rädd för dem; innerst inne, men det säger han aldrig rent ut. Hur skulle det låta? Nej rädslan behåller han för sig själv. När saken kommer på tal säger han att han helt enkelt inte gillar hästar. Det låter bättre. Alla kan ju inte gilla hästar. Men ridbyxor ska han köpa, svindyra ridbyxor som går lös på lika mycket som Jonas fotbollsskor. Det blir rättvist och bra. Rättvist ska det vara. Sven-Gunnar vill inte ha en massa bråk om orättvisor på julafton; inte på födelsedagarna eller på någon av de andra dagarna heller för den delen. Orättvisan är det största felet i världen, brukar han säga. Det är den som skapar krig och elände.
Sven-Gunnar trummar med fingrarna mot bordsskivan och försöker stå emot rastlösheten som långsamt kommer krypande. Med en snabb titt på hans liv går det som sagt inte att upptäcka någonting oroväckande, de flesta anser att Sven-Gunnar är en hederlig karl som gör rätt för sig och tar sitt ansvar. Lite tråkig kanske, men han är i alla fall för jämlikhet mellan könen ...

Har sökt honom hela dagen.
Han var inte hemma och inte på jobbet.
Fick tag i Jerka till slut.
Sven-Gunnar är på semester.

Fortsättning följer så snart han är hemma igen ...

Han kanske piggnar till framtåt natten...

Det där med Stadsparken har Sven-Gunnar fått från en hotellgäst som blev full en kväll och öppnade sig och berättade om sonen som spårat ur fullståndigt och satt i Stadsparken i Södertälje och luktade på blommor. Det var för jävligt. - Jag frågade vad fan dom höll på med på nätterna, sa gästen, och då säger pojkfan att dom sitter i Stadsparken och luktar på blommorna! Har du hört nånting så jävligt??? Det hade inte Sven-Gunnar- Och gudbevars har han inga sådana problem med sina egna ungar.Nej, förutom ett och annat litet nageltrång och några förkylningar om året är alla i hans familj friska och normala. Hellre rik och frisk än fattig och sjuk brukade Sven-Gunnars pappa säga. Och nu kom Sven-Gunnar ihåg att han lovat att ta tunnelbanan in till city efter passet och köpa fotbollsskor till Jonas. Tänk om Jerka skulle beställa en son som var fotbollsgeni, fy fan! Det vill han inte tänka på. Vilket skryt det skulle bli. Nej, Sven-Gunnar och Eva är överens om att grabben ska ha de där skorna, det behöver Sve-Gunnar inte ödsla tid på att älta om. Det är en bra investering trots att de är dyrast på hela marknaden. - Vem vet, sa Sven-Gunnar när de pratade om julklapparna, grabben kanske är en ny Ralph Edström och då är väl inte tretusen spänn någonting att bråka om. Han kände sig stolt över att han sa det där, det lät gentilt på något vis, som om han hade råd med både det ena och det andra. Tretusen, tänker han och suckar. Ett fotbollsproffs, undrar hur den DNA-spiralen ser ut ...

Sven-Gunnar tar fram sin plånbok och sätter sig i stolen och tar fram fotografierna på barnen och på sin fru. Det känns fint att ha dem där hemma. Över familjen Nordin vilar ingenting obehagligt eller onormalt och Sven-Gunnart beslutar sig för att inte tänka mer på vare sig den nya DNA-tekniken eller på döden. Han kan ändå ingenting göra åt saken. Han ler för sig själv när han istället tänker på att han fått pengar tillbaka på skatten och kan överraska Eva med en tur ut till Ikea på fredag när han ska ha sin lediga dag. Han håller upp hennes fotografi och ser för sin inre syn hur glad hon blir när han talar om att de kan köpa den där soffgruppen de sett i katalogen.
- Kontant du lilla stumpan! säger han högt och skrattar. Vilken julklapp! Och han ska bjuda på lunch också och berätta att de till och med har så det räcker till de där heltäckande mattorna hon så gärna vill ha i gillestugan.
-Gillestugan! Sven-Gunnar myser.
Eva kommer att bli glad som en lärka. Och han ska själv lägga in mattorna, för han är inte dum på det viset, det är bara det elektriska han inte är så haj på.
-Förbaskade elpanna! tänker han. Bara den inte äter upp alla skattepengarna nu så det varken blir soffor eller mattor. Han reser sig och går ut till pentryt och ser tusenlapparna fladdra iväg in i jourbussen. Om han skulle ta och slå en signal i alla fall? Bara för att höra om det är fixat? Han ser på klockan, nej, det är alldeles för sent. Eva har ett halvtidsjobb på Electrolux där hon packar dammsugarfilter tre dagar i veckan och hon ska upp tidigt. Han vill inte väcka henne om hon har somnat, hon behöver sova i lugn och ro. Eva är bra. Hon är flink och duktig och hennes lön är ett bra tillskott till hushållskassan, dessutom tycker Sven-Gunnar att det är viktigt för en fru att ha egna pengar att röra sig med. Han får ge sig till tåls tills i morgon bitti. Han häller upp ännu en kopp fisljummet kaffe och går tillbaka och sätter sig vid bordet i det lilla rummet innanför receptionen.

Sven-Gunnar Nordins liv är inte på något yttre vis underligt eller väcker misstänksamma funderingar. Han är relativt lyckligt gift, bråkar gör väl alla då och då, men han är inte otrogen och han super inte onormalt mycket heller. En grogg eller två kan det bli då och då under veckosluten som varenda normalt funtad människa, men full blir han inte ofta. Och om han nu blir full någon enstaka gång så är det inte hela världen. Han dricker i alla fall inte i veckorna. Han pratar kanske lite mer och dansar om han blir mer än salongsberusad, värre blir det inte. Han slåss inte och han betalar amorteringarna i tid. Han spelar inte bort några pengar på hästar på Solvalla eller på poker som en del andra. Han tänker på Jerka. Den där stöddiga Jerka som har råd att ta en förlust. Det har inte Sven-Gunnar. Sven-Gunnar Nordin ifrån Abrahamsberg utanför Stockholm är van vid att leva med ganska snäva marginaler. Som de flesta. Han är en normal medelsvensson och tillhör inte någon problemgrupp som ligger andra till last.
- Nej du jävvlar!
Och Eva är fin! Till och med Jerka tycker att hon har skitsnygga ben. Och hon är rarare och bra mycket mer omtänksam och huslig än Jerkas käring. Jo, det har han till och med erkänt. Lite grinig en gång i månaden men det är väl alla fruar. Hon är aldrig omöjlig. Det är nog det bästa med Eva. Sven-Gunnar är glad över att de kommer så bra överens på det stora hela. Och det är inte något större fel på honom heller egentligen. Utåt sett. Han är en hygglig karl som inte gör stort väsen av sig. Hygglig ekonomi och relativt väluppfostrade, hyggliga barn som i alla fall inte stjäl pengar i Evas handväska eller ber Sven-Gunnar dra åt helvete. Och ingen av dem håller till nere i City eller knarkar vilket Sven-Gunnar är tacksam över. Var och varannan unge röker ju hasch nu för tiden. Men inte Jonas och Erika. Så länge de inte kommer hem och snackar om blommorna i Stadsparken är allt frid och fröjd ...