Sven-Gunnar funderar på vad ordet human betyder egentligen. Det är något obehagligt över det där med DNA-spiralen. Mårtensson på radion pratade om nån trappa också. En DNA-trappa! Han vill inte tänka på det mer. Han hade ju radion på bara för att han inte hade något annat för sig. Sven-Gunnar suckar. Tänk att tiden går så långsamt! Han har redan ätit, läst alla kvällstidningar, petat tänderna, löst ett korsord, skrivit nattrapporten och talat i telefon tre gånger och satt väckningen på 10.00 i 72:ans fack. Han suckar och funderar på om hans fru lyckades få tag i mekanikern som skulle komma och laga elpannan. Sista gången han talade med henne hade hon just ringt hemnumret och mekanikerns fru sa att mekanikern var ute i Bromma med jourbussen. Elpannan i villan i Abrahamsberg hade av någon oförklarlig anledning gått sönder och det var svinkallt där hemma. Sven-Gunnar oroar sig över om det eventuellt kan vara ett allvarligt och därmed kostsamt fel. Jourbilar har en benägenhet att ticka hundralppar lika fort som taxametrarna tickar tior. Och Sven-Gunnar tycker inte om oförutsedda utgifter, speciellt inte under december månad när alla pengar ändå försvinner i rasande fart vartenda år.
Han kan inte koncentrera sig. Radiorösten som tillhörde Professor Mårtensson; Stig Mårtensson för att vara exakt, redogjorde för farorna med den nya tekniken. Orden ekar i Sven-Gunnars skalle: -Det finns en mycket stor, etisk risk med den nya tekniken, sa han. Och Sven-Gunnar funderade på vad etisk betydde. Mårtensson sa att det inte är otänkbart att föräldrar kan påverka sin avkomma redan i livmoderstadiet genom att beställa särskild intelligens. Jo, exakt så sa han. Han sa särskild intelligens! Sven-Gunnar hörde inte fel. Professorn sa beställa som om det gällde vilken produkt som helst. -Intelligensen ympas in via DNA-spiralen, sa han och Sven-Gunnar försökte föreställa sig hur det skulle gå till. Men den enda spiral han kom att tänka på var den där lilla modellen av koppar som hans fru visade en bild på när de diskuterade preventivmedel för en tid sedan.
Sven-Gunnar föreställer sig att arvsanlagen rullar nerför trappan, som Mårtensson talade om, in i något slags mål. Trappan är tydligen något som alla har och den där Genindustrin; otäckt ord! tänker han, håller tydligen på att joksa med själva spiraltrappan.
- Fy fan! säger han och reser sig. I samma stund skär en siren genom luften. Han går fram till fönstret och öppnar. Är det en ambulans eller är det en blodtransport? Han ser inte bilen från fönstret. Blodtransporter är också otäcka, man vet att nån är på väg, tänker han. Helst vill han inte tänka på döden, men när han arbetar på nätterna dyker obehagliga tankar upp. Plötsligt slår det honom att han faktiskt såg en skugga stryka omkring där ute i gränden när spanjoren i 42:an kom hem. Sven-Gunnar ryser.
- Tvi vale vilket skitjobb man har ...

Sven-Gunnar arbetar som portier på ett litet hotell vid Slussen i Stockholm.
Han sitter i receptionen i trästolen med den blå stoppningen och sträcker på sig och tänker på att han har lyckats spara ihop så pass mycket pengar att lånen till villan har beviljats. Han är stolt över att kunna bjuda hem släkten och fira den första julen i det egna huset. Eget hus är det tammefaan inte alla som har! De flesta han känner bor i hyreslägenheter, eller i radhus. Utom Jerka förstås. Jerka och hans fru bor i insatslägenhet i två etage. Men Jerka är ju egen. han har sin bilfirma och hans farsa skjuter till startkapital så fort det är nåt. Startkapital! Sven-Gunnar fnyser. Han har minsann aldrig fått någon hjälp. Han har alltid fått klara sig själv. Och hyreslägenheter är ju det vanliga. Dessutom har Jerka och hans fisförnäma käring inga barn. Tänk om Jerka och Ullis skulle gå till en sån där genbank och tjacka en knodd?! En liten Formelettförare som de kunde skryta med i sin etagevåning. Sven-Gunnar ryser när han tänker på Jerkas skryt. Dryga typer och skrytsamhet är det värsta han vet. Men det är klart, tänker han, steget därifrån till att beställa en Genknodd? Nej, det vore väl att ta i även om den där Mårtensson som höll i radioprogrammet om den Nya Genetiken alldeles nyss sa att det är de rika som går i täten i genbranschen. De som har råd, sa han. Men Jerka är ju också en vanlig, medelmåttig, human arbetare. Han är ju inte bara skrytsam, men nåt fel är det den saken är klar, tänker Sven-Gunnar och sträcker sig efter en tandpetare ...

Sven-Gunnar Nordin 490304-0377 är en vanlig normalsvensk man med en vanlig normalsvensk hustru och två icke i något avseende ovanliga barn. Välartade, normalsvenska barn. Ingen av dem är vare sig högintelligent eller vanartig, de är normala medelmåttor som går i en normal, medelmåttig skola och lär sig vanliga, normala, medelmåttiga saker som gemene man har nytta och glädje av att känna till. Lite flora och fauna, en del geografi, svenska och matematik. Visserligen begriper Sven-Gunnar inte så mycket av den nya matematiken, på hans tid var det inte så avancerat som idag, men han tror att det rör sig om vanliga, medelmåttiga matematiska grundkunskaper som alla ungar ska ha för att klara sig - på samma sätt som han själv lärde sig sina läxor på sin tid ska väl hans knoddar också utbildas. Konstigare är det väl inte, allting följer väl helt enkelt tidens gång och utvecklas väl i takt med tidens krav. Man behöver väl inte röra till allting så förbannat som många gör. Den finns alltid listiga typer som vill krångla till saker och ting för att göra sig mer intressanta än de egentligen är, innerst inne. Men det passar inte Sven-Gunnar, han tycker det räcker med att man gör rätt för sig. Knark och DNA-spiraler gillar han definitivt inte ...