Zana Briski har gjort långa resor, bland annat i ett illegalt område i Indien som heter Sonargachi där hon fotograferat och filmat de prostituerade och deras Barn - projektet blev en dokumentärfilm som heter "Born into Brothels: Calcutta´s Red LIght Kids".

Kvinnorna i filmen har inga rättigheter, Sonargachi är en av platserna som Gud glömde; ett av Helvetets favoriter där hallickarna och dealarna, hustrumisshandlarna, våldtäktsmännen, pedofilerna och alla andra förövare inklusive råttorna samlas - i början av filmen stannar kameran en bra stund när de kilar mellan soporna. Kvinnorna är totalt ensamma utan beskydd och lagliga rättigheter. I Sonargachi går du in på egen risk och det inkluderar Kvinnnor, Barn, Fotografer och Filmmakare...

-Varför gör du det här?

-Because I feel very connected to these women, svarar Zana Briski.

"Why has AIDS penetrated the monogamous wife or partners bedroom all over the world? The men who have sex with prostitutes are invisible - but the prostitutes they use are not...There is no bedroom in the world today that has no risk for AIDS. Those who are in denial are deluding themselves."

Hon lär också de fattiga Barnen att fotografera!

Kids with Cameras

Asia Society

Human Rights Watch

Think Film Company

Zana Briskis fantastiska foto

"We're all in it together..."

När ska vi förstå att det vi gör mot varandra gör vi

i förlängningen också mot oss själva?

Varandra - var andra!

Om jag byter plats med ett av Barnen eller med en

av Kvinnorna, eller Männen i den här filmen,

blir det väldigt enkelt att förstå hur det känns,

hur allting hänger ihop...

Det finns inga Vi och DOM och HÄR och DÄR BORTA...

En liten stunds vila i vinden och så är VI plötsligt DOM...

och DÄR BORTA är plötsligt HÄR, precis under mina fötter;

mitt framför min näsa förvandlas ett Jag plötsligt till ett Du!

Majgull Axelsson skriver i förordet:

”En liten flicka dör i ett land långt borta.

Vad angår det oss? Vad kommer det oss vid? I synnerhet om det har gått mer än ett decennium sedan det hände. Hon hette Rosario Baluyot. Jag mötte henne aldrig, ändå följer hon mig ständigt. Det händer att jag drömmer att hon inte alls är död, att hon har fått växa sig vuxen och vacker. Då går hon i blommig klänning bakom mig och skrattar, hennes ansikte har mjuknat, hungerlinjerna har suddats ut, kroppen har skrubbats ren från smuts och skabb. I sådana drömmar var hon den hon var född att bli.

I andra drömmar är hon den hon verkligen blev: en mager unge med gatubarnets torra hud och hårda händer, en liten flicka med undernäringens svarta streck ristade i ansiktet, ett döende barn med tovigt hår och vilda ögon. Då går hon bakom min rygg – inte bara i drömmen utan också om dagarna – och viskar sina frågor: Vad var det för värld jag föddes till? Vad är det att vara människa om det som hände mig får lov att hända?”

Fenomenet är i sig inte nytt, det tog fart redan under Vietnamkriget med amerikanska soldaters så kallade rest and recreation-resor bland annat i Thailand och Taiwan. Den amerikanska militära basen vid Olongapo, Filippinerna, medförde också efterfrågan... inte minst på minderåriga.

Det var samma handel som drabbade Rosario Baluyot, den 12-åriga flickan i Olongapo, vars tragiska öde gav upphov till Majgull Axelssons bok. Gatflickan Rosario dog efter ett övergrepp av en österrikisk pedofil.

Hans namn var Heinrich Stefan Ritter, han var 32 år och läkare...

När jag läste Elisabeth Kubler Ross´bok
"Döden är livsviktig" förstod jag att Fjärilen
är en inbyggd bild som Människan översätter
intuitivt till en symbol för Själen -
alla Barn som vet om att de ska dö
när de är mellan 4-10 år, ritar Fjärilar...